CC COWBOYS

Ville dela med mig av lite bra musik såhär en tidig lördagskväll. Min lördag kommer tillbringas med Ebba Grön och Imperiet bestämmde jag mig just för... Kanske lite gammla minnen kan få göra mig sällskap och roa mig en del, men nu först ska jag gå och hämta glass sen ska jag tillbe min tuggummigud som barnen 19hundra80sju.

Puss!

UMPULS

Jag får ibland något som kallas impulser. Tankar om att göra något, och sedan gör det. Det kan vara alltifrån att köpa en tröja man egentligen inte behöver till att hoppa i sängen, springa barfota i snön eller färga håret. Bara en plötslig tanke man sedan håller fast vid och genomför, ibland är det bra tankar och ibland mindre bra. Ibland lyckas de inte som de borde ha gjort,, men impulser får nog vi alla ibland och jag älskar att göra saker på impuls. Något som jag verkligen inte trodde om mig själv, som säkert andra heller inte tror. Som tillexempel hitta en kartong med blekning och slingmössa, vilken ide det gav mig. Vem hindrar mig?
Ingen hindrar mig, Therese hjälper mig och vi tillbringar en stund med att skratta och jag tänker hela tiden att imorgon får vi studiebidrag så jag kan köpa ny färg om det skulle se förfärligt ut.

När vi drar av mössan så ser mitt hår ut som på bilden ovan. BETTY SPAGETTY JENNY!
Lite mera skratt och skakiga ben av att stå frammötböjd i flera minuter och skölja håret, lite tvål och vatten för att tvätta bort rinnande mascara och sedan en liten stund med hårtork och handduk.

Resultatet vart faktiskt chockerande nog ganska så fint. Syns inte så jättemycket, bara ljusare tunna slinger genom håret, de gjorde sig rätt bra där tycker jag. Borde nog göra några till dock... Kanske blir en ny förpackning för studiebidraget imorgon?
Iallafall, jag blev nöjd!
Hejja alla som gör saker på impulser där ute, man mår så härligt bra efter en lyckad impuls!

Söt

Jag gillar att sprida glädje och när glädje sprids till mig, woho!
Kolla den här videon, den är söt, och söt är bra då blir man glad och glad är bra då har man roligt och så vidare i all oändlighet av den goda cirkelns goda saker...

Puss!

FILOSOFI

Jag kommer ihåg en film vi såg en gång på låg eller mellanstadiet, den hette "FiloSofi" och jag har för mig att den var norsk, möjligtvis dansk. Jag började där någon gång att tänka på mig som filosof, för jag tänkte mycket och sakerna de tog upp i filmen fastnade jag för. Jag blev fascinerad och tyckte väldigt bra om dess historia, och med historia så menar jag även den historia som den berättade om. Filmen var på sätt och vis som en enda lång historielektion om filosofer och liknande. Tyvärr kommer jag inte ihåg hela längre, inte ens om kvaliten eller skådespelarna var bra, men det är en film som har gjort intryck. Det jag kommer ihåg tydligast av allt är när huvudpersonen Sofi möter en gammal man som berättar hur han ser på människan.


Som löss på en kanin.


När de är barn börjar de längst ut på ett eget pälsstrå.
När man är barn har man långt mycket mer fantasi än vuxna och är långt mycket mer öppna för okända saker och saker som "vuxna" även skulle kalla löljiga och påhittade.


Ju äldre man blev, desto mer insåg man att de vuxna nog hade rätt. De vuxna befanns sig närmast huden på kaninen, längst ner på stråna i en grå vardaglig värld där allting är sig likt och fölljer sitt mönster dag ut och dag in. Där går man ganska lätt vilse enligt min egen åsikt.


Iallafall, barnen klättrade längre och längre ner, stängde sig mer för deras så kallade fantasier som hela tiden löjligförklarades av vuxna. Deras tankar sattes in i en mer alldaglig rytm ju mer tid som gick, till slut var de vuxna och mogna nog att ta plats i den grå världen närmast huden i vardagens rytm. Långt ner i mörkret, där man nästan inte längre kan se stjärnorna, åtminstonde inte om man inte kollar riktigt noga och hur många i den världen har tid eller ork att göra det? Det finns inget bättre än det liv de lever där, så varför ens kolla bort?

Nej, vilken barnslig fason att kolla på stjärnorna och drömma sig bort.



Stjärnorna, stjärnhimmelen har för övrigt alltid varit en enormt stor inspirationskälla för mig. Jag blev så ledsen när jag tänkte att jag minns inte senaste gången jag gick ut bara för att få se enstjärnklarhimmel. Att stå där ensam och se uppåt mot en mörk stjärnklar himmel, finns inte mycket mer som ger mig ett sådant lugn fyllt med tankar och inspiration utan att stressa. Det är det sköna, att tänka nått otroligt mycket, få ideer efter ideer och sedan... släppa allting som om man aldrig hade tänkt det och gå därifrån. Det gör man inte egentligen, för det finns sedan kvar i ens undermedvetna och kommer tillbaks när det behövs.
Och ja, det här var mina egna tankar, inte gammle mannens som Sofi i filmen möte, systemet med löss och kanin, barn till vuxna, det var hans men tankarna runt omkring har såklart jag skrivit. Vem skulle annars kläcka ur sig sådant här förvirrat trams?

Ett tillägnat innlägg!

"Det här till ägnar jag till hampus, han tjatar och tjatar om att jag ska skriva nått, lämna mig ifred!"
Nej, du är nog ganska snäll faktiskt, gillar Rise Against och allt. Lika mycket som jag skulle jag tro, minst. När han fick höra att jag skulle se dem live ville han bli ihop med mig, så han blev det lite grann, även fast jag inte är ihop med honom. Dessutom så gillar han inte The offsprings så mycket så jag försökte göra slut men det gick inte så bra för han var ihop med mig endå. Han har många flickvänner, de är söta:) Han säger ganska mycket och jag vet inte om allt är sant men det gör inget för när det gäller oviktiga saker som att vi ska gifta oss, då får han gärna skojja, jag blir glad när folk är glada och skojjar mycket, så han är lite bra och gör mig lite glad! Nu gör jag honom glad eftersom jag tillägnade ett helt innlägg åt honom.

Här kommer en grym låt också som jag vet att han tycker är grym, precis som jag.

Tid

Vem sa att jag lever i samma tid som er bara för att jag lever samtidigt?

Varför berätta, om ingen tror?

Jag känner till ett ställe, ett ställe där jag kan berätta en historia om något som funnits och hänt på riktigt.
Jag känner till fler ställen, där kan jag berätta historier om vad som kunde ha funnits och hänt på riktigt i en tid där man trodde på väsen man inte tror på idag.

Egoist?

Jag satt här och tänkte att jag måste skriva något. Jag vet precis vad jag måste skriva och borde skriva men har ingen aning om hur jag skulle börja, vilket jag fortfarande inte har, men jag provade olika inledningar bland annat;
"Jag är egoistisk, väldigt egoistisk. Eller är jag kanske bara rädd att förlora något som är mitt?"
Det raderade jag och skrev sedan;
"Är jag egoistisk bara för att jag inte vill dela med mig? Men det vill jag ju, vill inget hellre än dela med av min glädje!"
Raderade och vart irriterad, tänkte att nu skiter jag i det, får blogga en annan gång. Struntade som tänkt i att skriva och lyssnade på musiken igen. Tim McIlraths röst sjöng just då "I'm so sick of all these people but i'm scared to be alone" från låten Voices off camera, och där har jag min inledning. Nu kan jag börja skriva!


"I'm so sick of all those people, but i'm scared to be alone" Den meningen beskriver just nu exakt vad jag vill ha sagt med min text ikväll. Det är såhär, Rise Against kommer troligen till Sverige och spelar i sommar på WAY OUT WEST i augusti, Göteborg. Först blev jag riktigt pirrigt glad i hela magen men sedan, självklart, så tänkte jag efter. Jag vill inte att hela världen ska veta om dem, jag vill inte ha folk omkring mig som säger "fan va bra dom är!" utan att veta vad de pratar om, för jaaaa. De ÄR bra. Riktigt jävla bra och otroligt grymma på det de gör, och det är nästan så jag själv skäms över att lyssna på dem för jag förstår inte heller exakt vad alla deras otroligt bra låtar handlar om, det kan jag stå för. Men musiken är ingenting jag ger mig in i att diskutera med vem som helst. Nu vet jag en som kommer känna sig träffad och det är bra för den personen är bra och, när jag vill prata musik så vill jag bara snacka det med någon som förstår sig på det och vad som är bra.
Jag menar, nästan vad som helst som har en melodi kan låta "bra" men en del saker är bara för simpla, enkla och i längden betydelselösa. Det är först när man lyssnar djupare, hör texterna, ser meningar och förstår att det handlar om så mycket mer än något som i första intrycket "låter bra" som man kan säga att man verkligen gillar det man hör, hur ska du kunna stå för någonting du inte ens vet har en mening? Stå för det man gillar ska man göra.Den mesta musiken i allmänhet har säkert meningar och betydelser, men också alldeles för många fans som lyssnar och sjunger med utan den blekaste aning om det och då har inte banden lyckats med det de vill. Visst, de når fram till en publik men säger vad? Inget publiken hör iallafall.
Det är det jag är rädd för kommer hända om Rise Against kommer hit. Folk som är på festivalen för andra bands skull kommer se dem "bara för att de är ju ändå redan där" och hoppa med och leva sig in lite för att sedan berätta för hela världen hur bra de är och hipvips så har de fått mängder av fans som inte har en anning om vad de lyssnar på. En del kommer säkert upptäcka vad de hör och verkligen fastna för det, men många kommer troligtvis prata på om dem ett tag och så småningom glömma bort varför. Sedan, är de kända, kommersiella och kommer säkert bli stämplade av några som anser sig vara bättre än andra och folk kommer säga att det är fjortismusik, och om det skulle hända då försvinner jag. En del saker säger man symboliskt… Tänk på det och berätta för mig vad ni tror jag menar!
MEN DET JAG ÄR RÄDD FÖR ÄR ATT FÖRLORA KÄNSLAN AV ATT KÄNNA MIG UNIK SOM VET NÅGOT SOM ÄR BRA. JAG ÄR SÅ TRÖTT PÅ FOLK OCH VILL HELST AV ALLT STÄNGA IN MIG I MIG SJÄLV OCH HANDPLOCKA UT BRA MÄNNISKOR SOM KAN FÅ LÄRA KÄNNA MIG OCH VI KAN LEVA LYCKLIGA I VÅR EGEN LILLA VÄRLD OCH GÖRA SÅNT MAN BARA DRÖMMER OM UTAN HINDER OCH TRÅKIGA REGLER SOM STOPPAR OSS.
Jag menade inte det där, förlåt. (Kan jag inte ens stå för vad jag skriver?) Okej, jag menade det inte exakt sådär som jag skrev det men jag menar att jaaa, jag är trött på alla dessa människor som bara lever, tar, ger, finns, försvinner, kommer, glömmer, gömmer, hatar, gillar, hissar, dissar och ja, bara finns till. Har alla glömt att leva? Att verkligen njuta av nuet, ta åt sig lite på djupare nivåer än det yttre som oftast syns? Knyta några riktigt hållbara band inom sig? Vad mitt svammel just nu har att göra med att Rise Against kanske kommer till sverige i sommar, det kan jag faktiskt inte svara helt på, men läs igen och tänktänktänk kanske skriver jag om något helt annat? Läs mellan raderna.
Som Tony Irving skulle ha sagt ”Men”. Det var att jag läste att Rise har planer på Sverige som drog igång mina tankar på världen och folk igen. En del kanske tänker nu "Men hallå, du berättar ju själv för hela världen om dem?!" men det är inte det som är poängen i den här texten, om ingen förstår det jag skriver, det gör inget jag kommer inte hata er för det. Jag räknar faktiskt inte med att någon kommer att förstå exakt hur jag menar, med tanke på att jag inte förklarar det speciellt bra och hoppar över många delar, men nu har jag fått det sagt och lättat på hjärtat lite.
Upptäckte under tiden jag skrev att jag har en stor dos dold ilska någonstans här inom mig? Kanske borde plocka fram den och skriva av mig oftare. Det var skönt.

Här är låten "Voices off camera", lyssna på den, läs texten och dela sedan gärna med er om vad den säger till er, om den säger något. Till mig säger den oerhört mycket, jag kan se personliga betydelser och större betydelser. Skulle jag försöka förklara allt vad den låten berättar för mig och om mig så skulle jag kunna skriva något som liknar en bibel i storlek. Men lyssna och tänk, vad säger den Till er? Vad säger den Om mig? Vad säger den Till mig? Vad säger den Om världen?

Silver

Jag har ett halsband i silver med min månadsten i ett hjärta, det fick jag när jag döptes och jag älskar det fortfarande.

En morgon när jag satt på bussen in till skolan tänkte jag på hur grå världen lätt blir om dagarna. Busschauffören släckte lamporna och jag kände mig tacksam för att han tillät oss att se ut genom fönstrerna som finns på bussarna. När lamporna är tända tidigt, tidigt på morgonen, redan innan det börjat gryna så känns det ganska onödigt att det finns fönster på bussarna. Vi kan lika gärna åka i lådor. Men när han väl släcker så kan man luta sig tillbaka, slappna av och se skogarna, husen och samhällen utanför och låta fantasin spinga iväg och ge vardagen lite mera färg. Det är väldigt lätt hänt att drömma sig bort, jag gör det varje morgon.
Imorse var lamporna tända men jag lutade pannan mot den kalla rutan och koncentrerade mig på snötäckta ängen vi just åkte förbi. Ett inte allt för tjockt lager med snö täckte nästan hela världen där ute.
Ängen tog slut och en skog började.
Det var en slutning uppåt, ser ut som om skogen går rakt upp i himmelen, och jag lovar er att jag såg en stor silvervit enhörning med vingar stå där bland träden med en blick som berättade hur besviken den var på mänskligheten och allt det grå.

Jag menar det jag säger nu, Tack för det blåaktiga ljuset som kommer av en fallande måne efter en lång natt, tidigt om morgonen innan gryningen visar sina första spår i den silvriga, glimrande nyfallna snön.

Sagor kanske vore något?

Tjoho! Jag är inte alls bra på det här med blogg men min ursäkt är att jag faktiskt vill ha något vettigt att skriva om när jag väl skriver, inte bara massa tråkigt svammel om min väldigt intressanta vardag där det händer något speciellt nästan var tredje vecka. Nej, jag funderar på något roligare... Som att skriva sagor kanske? Traditionella som alla känner till fast med en touch av min fantasi och kanske egna historier... Japp, det funderar jag på för det är något jag tycker om att skriva! Låter det som en bra idé?

isåfall;

TIPS, TIPS, TIPS OM VAD NI VILL LÄSA FÖR HISTORIER!

Tills vidare bjussar jag på en nytagen bild på mig i egen hög person. Humöret och fantasin är på topp så skynda på att tipsa mig om vad jag kan skriva för historier.

Puss er egen sagoskrivare, Jenny