FILOSOFI

Jag kommer ihåg en film vi såg en gång på låg eller mellanstadiet, den hette "FiloSofi" och jag har för mig att den var norsk, möjligtvis dansk. Jag började där någon gång att tänka på mig som filosof, för jag tänkte mycket och sakerna de tog upp i filmen fastnade jag för. Jag blev fascinerad och tyckte väldigt bra om dess historia, och med historia så menar jag även den historia som den berättade om. Filmen var på sätt och vis som en enda lång historielektion om filosofer och liknande. Tyvärr kommer jag inte ihåg hela längre, inte ens om kvaliten eller skådespelarna var bra, men det är en film som har gjort intryck. Det jag kommer ihåg tydligast av allt är när huvudpersonen Sofi möter en gammal man som berättar hur han ser på människan.


Som löss på en kanin.


När de är barn börjar de längst ut på ett eget pälsstrå.
När man är barn har man långt mycket mer fantasi än vuxna och är långt mycket mer öppna för okända saker och saker som "vuxna" även skulle kalla löljiga och påhittade.


Ju äldre man blev, desto mer insåg man att de vuxna nog hade rätt. De vuxna befanns sig närmast huden på kaninen, längst ner på stråna i en grå vardaglig värld där allting är sig likt och fölljer sitt mönster dag ut och dag in. Där går man ganska lätt vilse enligt min egen åsikt.


Iallafall, barnen klättrade längre och längre ner, stängde sig mer för deras så kallade fantasier som hela tiden löjligförklarades av vuxna. Deras tankar sattes in i en mer alldaglig rytm ju mer tid som gick, till slut var de vuxna och mogna nog att ta plats i den grå världen närmast huden i vardagens rytm. Långt ner i mörkret, där man nästan inte längre kan se stjärnorna, åtminstonde inte om man inte kollar riktigt noga och hur många i den världen har tid eller ork att göra det? Det finns inget bättre än det liv de lever där, så varför ens kolla bort?

Nej, vilken barnslig fason att kolla på stjärnorna och drömma sig bort.



Stjärnorna, stjärnhimmelen har för övrigt alltid varit en enormt stor inspirationskälla för mig. Jag blev så ledsen när jag tänkte att jag minns inte senaste gången jag gick ut bara för att få se enstjärnklarhimmel. Att stå där ensam och se uppåt mot en mörk stjärnklar himmel, finns inte mycket mer som ger mig ett sådant lugn fyllt med tankar och inspiration utan att stressa. Det är det sköna, att tänka nått otroligt mycket, få ideer efter ideer och sedan... släppa allting som om man aldrig hade tänkt det och gå därifrån. Det gör man inte egentligen, för det finns sedan kvar i ens undermedvetna och kommer tillbaks när det behövs.
Och ja, det här var mina egna tankar, inte gammle mannens som Sofi i filmen möte, systemet med löss och kanin, barn till vuxna, det var hans men tankarna runt omkring har såklart jag skrivit. Vem skulle annars kläcka ur sig sådant här förvirrat trams?